Boldness
Det är en helt riktigt reflektion att underlaget som resultaten för de svenskstammade visar är för litet för att vara tillförlitligt. Jag hoppas naturligtvis att det snart kommer att bli ändring på det genom att fler hundar av den kategorin beskrivs med MH. Säkert kommer siffrorna att korrigeras en del men jag tvivlar inte på att tendensen kommer att hålla i sig.
Naturligtvis finns det hundar av "importstam" som också har hög "boldness" likaväl som det finns svenskstammade som har låg. Men det intressanta är hur snittet ser ut för de olika kategegorierna och hur resultaten ser ut för de hundar som är en blandning av de två nämnda. Förmodligen är det ingen slump att "blandhundarna" hamnar mittemellan. En avel som målmedvetet över hela fältet riktade in sig mot att på riktigt ta fram användbara brukshundar skulle relativt snabbt ändra rasens egenskaper som har med framåtanda att göra. Men det skulle också få konsekvenser för framgångar i utställningsringen och det priset är det inte många som är beredda att betala. I den mån det fanns tillräckligt stor genetisk bredd hos våra svenska led så skulle den genetiska sammansättningen av populationen se vesäntligt annorlunda ut om andra meriter än de från utställningarna rådde.
Antagligen är det mycket svårt för många uppfödare att ta till sig Svartbergs doktorsavhandling, oavsett vilken ras de föder upp. Den visar ju på att de bidrar till en degenerering av sin ras mentala egenskaper. Men det kan också bero på att de helt enkelt inte förstår sig på att läsa och tolka resultaten av MH. Jag vet inte vilken anledning som är att föredra, men kanske är det bättre att det beror på okunskap och inte på att man enkelspårigt riktat in sig på rosettjakten i utställningsringen. Okunskap är många gånger mycket enklare att komma tillrätta med.
En eventuell SBK-anslutning är ingen garanti för att vända utvecklingen. Vi måste medvetandegöra de här processerna för det breda lagret av uppfödare.
