lokalingon

Att förstå spårningens konst på djupet får vi nog lämna därhän åt våra hundar. Vår förståelse för detaljerna kan vi bara ana. Det är bara att ödmjukt konstatera att så är det. Säkert är det detta finlir som ibland avgör om spårningen funkar som den ska eller inte.

Idag gick det riktigt bra. Loka gick klockrent med precis den intensitet och iver som jag önskar.
Igår däremot tappade hon spåret flera gånger och hade svårigheter att hitta igen det. Ändå var förhållandena igår och idag likartade, såvitt jag kunde bedöma.

Såå sköönt att hitta barmark och på det en skinande vårsol!

Det är intressant det här med förhållandet till våra djur. I samma stund som vi namnger dem och plockar in dem i våra hem blir de till familjemedlemmar. Att namnge dem är mer än en symbolisk handling, det ger gör att vi betraktar dem som de unika individer de är. För visst tar det lite mer emot att äta upp grisen som heter Nasse och som man kliat bakom örat så att han grymtar behagfullt, än den gris som stått i stian med andra och bara ingår i grisgänget med alla andra. Frugan berättade att hennes farföräldrar höll kaniner för slakt. Lite obetänksamt kan man tycka "fick" syskonskaran en kanin att pyssla om när de var på besök. Självklart namngavs kaninen av barnen. Nästa besök och den obligatoriska middagen bjöds det naturligtvis på kaningryta och farfar undrar om "Kalle-kanin" smakar gott. Det här handlar ju enbart om vår förmåga att knyta sociala band, för inte är det egentligen mer synd om Kalle-kanin eller nämnda grymtande gris än de övriga som var namnlösa?


Jag tror att det är samma socialknytande mekanismer gör oss så känsliga för kritik av våra hundar. Rent intellektuellt begriper vi naturligtvis att det är en hund det handlar om, men djupt liggande finns det något annat som har tagit in hunden i familjegemenskapen. På så vis inrättas hunden då i familjeskaran tillsammans med barnen! Nu tror jag att graden av betraktelsen av hunden som ens "barn" är högst individuell, men den finns ändå där. Med bakgrund av det här är det kanske lättare att förstå upprördheten över att en utsällningsdomare tycker att min hund har för stora öron eller för lång rygg. Intellektuellt hör vi vad kritiken består av, men känslomässig hör vi "vilket fult barn du har". Det kan naturligtvis få vem som helst att bli förbannad.

Själva drivkraften för släkters fortlevnad är att vi reproducerar oss. Våra avkommor bär vårt arv och är garant för fortlevnaden av våra nedärvda egenskaper. Det här är helt centralt, djupt rotat i oss och själva förutsättningen för evolutionen. Vi kan bara ana hur det här påverkar vårt agerande och ställningstagande i olika situationer. En konsekvens är naturligtvis att vi blir alldeles till oss när vi får barn och senare barnbarn.

När det kommer till hundavel tror jag att vi i möjligaste mån måste försöka frigöra oss från instinkten att våra hundar är våra barn som genom urgamla och fundamentala processer för våra anlag vidare in i framtiden. Vi borde i görligaste mån försöka begränsa dessa "modersinstinkter" till att ta hand om den enskilde individen med brister och förtjänster, men frigöra oss från drivkraften att alla våra "avkommor" måste reproducera sig. I och med att våra hundars överlevnad idag knappast handlar om att vara anpassad till den miljö de är satta att leva i, så ligger ansvaret på oss människor att stå för urvalet av de som är bäst lämpade. Om vi vill måna om vår ras, så är det minsta vi kan göra för den att i möjligaste mån efterlikna det naturliga urvalet, dvs de bäst lämpade individerna får föröka sig.

                                                    

                                  Herbert Spencer myntade uttrycket "survival of the fittest"

Det är bra med träningskompisar som hela tiden är på och undrar vad man håller på med och frågar varför man gjorde si eller så. Det tvingar mej att faktiskt vässa mina träningsmetoder och rationalisera bort olater som jag lätt tar till. Utan detta kunde jag ju nästan lika gärna träna själv!



Självfallet måste man förnedra sig lite och låta Loka ha en hel del kul. Att träna hund ska vara som att gå på Gröna Lund varje gång. Att släpa husse över snön hör till favoriterna. 

Hitta en sak eller annat som som din hund kan gå i döden för och du kan få hunden att göra (nästan) vad som helst. Nessie har en sån, en pipleksak. Den får hon bara ibland som vid "antiskällträning" på promenad. När den kommer fram får hon något vilt och galet i blicken. Hon biter och biter i den och den piper och piper. Kommer Loka för nära är hon beredd att döda! När man ska ta ifrån henne den klamrar hon krampaktigt fast med "händerna" runt mina händer för att hindra mej.
Det här har naturligtvis Loka lagt märke till och är självklart jätteintresserad av "pipen", men hon har aldrig fått ha den. Det skulle inte bli bra om Nessie var i närheten. Så kan man ju bara ana vilket värde Nessie laddat den med för Loka. DEN saken ska jag ta med nästa gång jag tränar. Kanske är det saken som också Loka går i döden för?

Nu när det närmar sig årsmöte för Vit Herdehundklubb kan det vara läge att fundera över en del saker som berör främst dem som blir invalda i styrelser och olika arbetsgrupper.

Som just förtroendevald representerar man ju officiellt klubben. Det är väl också rimligt att man då följer regelverk och policy som klubben bundit sig vid. Tränar jag min hund är det självklart att jag inte använder otillåtna och oetiska metoder, i synnerhet då jag också representerar min klubb. Det är också rimligt att jag som förtroendevald och uppfödare följer klubbens Rasspecifika avelsstrategi (RAS) då det har en mycket central roll i rasutvecklingsarbetet. Vilken trovärdighet finns kvar för RAS om inte ens de som utåt är klubbens representanter lever upp till de reglerna? Vem kan sen uppmana andra att följa RAS? RAS blir tyvärr en värdelös pappersdrake.

Som vi alla vet kan regelverk vara stelbenta och kan svårligen ta hänsyn till alla omständigheter som kan uppstå. Men för att regelverk inte ska användas som gummiparagrafer och användas efter var och ens godtycke och personliga tolkning, måste de i någon mån vara stelbenta. Av egen erfarehet vet jag att det sällan går att vädja enbart till folks sunda förnuft eftersom det sunda förnuftet kan vara av mycket varierad kvalitet.

En "vanlig" uppfödare däremot representerar främst sig själv och bör rimligen kunna ta mer hänsyn till ömmande omständigheter som kan anses relevanta till att man i något fall inte följer RAS. Jag är också medveten om att dessa ömmande omständigheter finns, därför är jag heller ingen förespråkare för att koppla RAS till några hårda repressalier. Däremot tycker jag att det är rimligt att rasklubben inte ger sin välsignelse till aktuell kull i form av annonsutrymme i klubbtidning, på hemsida eller valphänvisning. Motivera sina beslut får de själva göra inför sina valpköpare eller andra som undrar, utan att klubben ger legitimitet åt det regelbrott som faktiskt skett.

Att bli förtroendevald innebär inte, hoppas jag, att man rakt av köper och aldrig ifrågasätter rådande ordning, policy och regelverk. En sak är att av ovan nämnda skäl följa dem, en annan är att ifrågasätta och arbeta för en förändring. Ett beprövat sätt att få till stånd förändring är att arbeta med opinionsbildning. Detta är ett i synnerhet sympatiskt sätt att i demokratisk ordning ändra tex. en policy eller ett regelverk. Här inträffar emellertid det märkliga att jag som förtroendevald är förhindrad att officiellt vädra en åsikt som inte är klubbens officiella! Hur f-n ska jag då bedriva opinionsbildning? Jag blev själv ställd inför detta märkliga faktum och valde delvis därför att vidare avstå mina förtroendeuppdrag. Denna blogg och min hemsida som hyser en del kontroversiella och av klubben ej accepterade ståndpunkter, vore stört omöjliga om jag vore förtroendevald.

Är det inte också så att vi väljer våra representanter för att de i någon mån ska driva vår vilja? Hur ska jag veta vem som bäst representerar mej om kandidaterna inte får yppa andra åsikter än klubbens officiella? Det kanske löser sig i de fall kandidaten inte står för omval och har haft möjligheten att yttra sig innan han eventuellt blir vald, men för omvalskandidaten blir det omöjligt. 

                                                     

Nessie är polisen i familjen. Om Tjalve klöser på soffan vilket Nessie vet att han inte får, kommer hon farande och jagar iväg honom. Men här ligger de och myser tillsammans (Tjalve har väl skött sig ett tag). Tjalve kan vara en liten djävul. Han liksom andra katter gillar ju att ligga där det är varmt. Där Loka ligger vet han att det är varmt. Då flyger han på Loka och jagar bort henne, sen läger han sig i godan ro på den uppvärmda platsen. Smart - ja! Elakt - ja! Med Nessie däremot kör han inte, där är det hon som bestämmer.

Så har vi äntligen kommit igång lite smått med spår igen. Det har inte blivit en meter spårning sedan vintern slog till i början av december. Men nu har vi varit ut tre förmiddagar i rad och spårat! Det går faktiskt att spåra i snön.  Eftersom jag tror på att variera träning på olika sätt så är jag övetygad om att snön gör nytta också den. Förmodligen ser dofterna annorlunda ut under sådana här förhållanden och hon lär sig bättre att identifiera nyckeldoftmarkörerna bättre. Alltså de dofter som vi släpper ifrån oss och kanske nonchalerar eller åtminstonde nedprioriterar andra sekundära såsom trampad jord och krossade växtdelar. Det kan vara rätt avgörande när det kommer till underlag som knappast ger ifrån sig sekundäradofter sk. hårda spår.

Igår hittade vi faktiskt en sydsluttning med åtminstonde fläckvis barmark. Självklart lades spåret just där trots att man fick hoppa mellan fläckarna för att inte sätta fötterna i snön. 
Men nu vill jag ha vår!
 
Det kan vara mycket givande att spårträna tillsammans med andra och gärna med lite olika personer. Man får nya ideér och infallsvinklar. Ett knep som jag lärt mej och numer praktiserar flitigt är att jag på ett mycket konkret och påtagligt sätt nu kan fråga Loka om hon nu är helt säker på att hon går rätt. Om hon blir tveksam kan jag fråga henne om hon vet att hon går rätt genom att hålla igen i linan och tvinga henne att ta i för att komma vidare. Är hon tveksam då så tar hon inte i och kommer därmed inte vidare. Är hon däremot rätt och är säker på det tar hon i vad hon kan för att komma vidare i spåret, då vet jag. Då blir hon som en grinig tonåring "ja! jag är rätt! lita på mej!" Den här kommunikationen gör att jag känner mej mycket säkrare. Nu är jag sällan tveksam om hon är på rätt spår. Om svaret på frågan istället blir att hon inte är säker, börjar hon istället att leta upp rätt spår.


Loka och spårkompisen Jessy i väntan på att spåren kallnar.

Hundarna börjar nog tycka att de kan den här promenaden, men den är perfekt med varierad terräng och natur runt vår sköna sjö.
På sista bilden syns "gröna slätten". Underbar öppen och grön (nåja) plats med oändliga vidder. Tyvärr är den inte tillgänglig sommartid då den är betesmark för kor. Å andra sidan är det de som håller slätten öppen. Vinter, vår, försommar och höst däremot är det en perfekt plats att låta hundarna sträcka ut. Visst slinker det ner lite koskit också, men det får man väl bjuda på.

När jag har börjat att köra drag med Loka så har jag varit precis så opedagogisk som man inte ska vara. Jag har ju i princip bara hängt på henne sele, skakel och pulka och sen har vi kört. Visst, det var först lite läskigt med skrapet bakom och i synnerhet då vi var tvugna att dra över grusade vägar. Men det gick snart över och det gick ju bra med Loka.
Men jag borde nog ha haft min tidigare hund (Schäfern) i åtanke då jag gjorde detta. När jag gick tillväga på samma sätt med henne blev det tvärstopp. Hon bara vägrade gå och frös till is. Det här var något slags tortyrredskap jag skaffat, tyckte hon. Oj då! tänkte jag och kom på att jag nog borde ha vant henne succesivt. Men jag hade ju några år innan gjort likadant med Anton och där var det aldrig några problem.
Jag började om för att göra det här riktigt pedagogiskt, men det var för sent. Allt djävulskap som hon upplevde under de minuter som jag skulle få henne till en draghund upplevde hon igen bara hon kom i närheten av dragselen. Äh, hon vänjer sig tänkte jag. Så jag tog på henne selen och tanken var att hon skulle få gå runt lite med bara den, utan skakel och pulka. Men se det gick inte! Fryser till is igen och blir stående med huvudet mot en vägg. Det var bara att lägga ner drageriet med henne.
Visserligen känner man sin hund så pass att man ungefär vet vad man kan utsätta den för. Men det finns ingenting att förlora på att ändå ta det lite varligt när man introducerar något nytt som pulka med tillbehör. Med Schäfern var det bara dumheter från min sida att gå så fort fram, jag visste ju hur vek hon var. Men jag lät luras av att det aldrig var några problem med Anton. Med Loka gick det också bra. Visst vet jag att hon är starkare mentalt än Schäfern var, men det var ändå dumt att inte ta det säkra före det osäkra.
Efter dagens pulkatur är selen trasig igen! Så det blir till att åka in till skomakaren igen. Det blir bra det tycker nog Loka som säkert behöver några dagars vila. Under morgonens dragtur fick hon slita rätt hårt i ett före med tö som klibbar fast i pulkan och gör ekipaget tungt.
Jag kom att tänka på de spontant uppkomna kommandon som vi utvecklat eftersom nu då vi dragit. Mitt stoppkommando har kommit att bli ett sådant där "Ptroooo!" som man kan kan höra hästfolk använda. Märkligt nog har jag aldrig hållit på med hästar, men det passade väl bra in i sammanhanget och det fungerar. Jag tror att det är bra att inte använda samma kommando som i tex lydnaden. Dessa halter ser helt olika ut liksom kraven. Ett tvärnitande stopp med pulka i full fart är nog inte bara omöjlig, utan kanske också farligt och ett långsamt stannande i lydnaden är inte önskvärt. Därför är det bra att använda olika kommandon så att det ena inte förstör betydelsen för det andra. När jag vill starta eller sätta fart på henne låter det "tja tja!", det funkar det med.