lokalingon

Jag försätter att Svartbergs studie angående framåtanda/boldness stämmer när det gäller sambandet med högt sådant och lämpligheten som brukshund. Det känns logiskt och stämmer väl överens med mina egna tankar och funderingar i ämnet. Att det sen går att räkna fram med ett värde på det här sättet gör det så mycket mer lätthanterligt och översiktbart. Kanske är det också ett sätt att förenkla verkligheten en aning, men är det inte så man brukar göra för att lättare hantera en komplicerad värld? Den som läst på min hemsida www.vh.dinstudio.se har nog förstått att jag är road av att ta fram statistik och dra slutsatser där ur. Jag anser att efter att ha jobbat praktiskt med MH som figurant några år, har erfarenhet från egna hundar och andras genom träningsgrupp och uppdrag som instruktör, att jag vet vilka egenskaper en hund bör ha för att lättare nå framgång i träning och tävling. Att det finns en stark genetisk faktor i de egenskaper som mäts i ett MH borde vid det här laget ställas utom allt rimligt tvivel. Med det vill jag inte mena att det är enda faktorn som påverkar hundens egenskaper. Självfallet finns miljöpåverkan där som en stark faktor. Men att påstå att tex skotträdsla enbart skulle handla om miljöpåverkan tycker jag är naivt eller ett patetiskt försök att skyla över ett problem. När det kommer till en "vanlig" hundägare kan det väl kvitta vad som är orsaken till problemet. Det allvarliga är när en uppfödare resonerar på det sättet för att ge legitimitet till en parning. Vore det så enkelt att det énbart handlade om en miljöpåverkan skulle ju alla raser uppvisa samma snittresultat! Så ser det ju verkligen inte ut. Inte heller skulle man kunna utläsa skillnader i olika släktled i samma ras. Vit Herdehund är snart också i formell mening en brukshundsras. Med det, men också tidigare, vill några uppfödare ta fram bra brukshundar. Tror man på samma sätt som jag så innebär det i princip att ta fram hundar med bra framåtanda. Oavsett om man väljer att räkna fram värdet till en siffra och kalla det för något speciellt, så innebär det att prioritera egenskaper som socialitet, frånvaro av överdrivna rädslor och aggressivitet, nyfikenhet, jakt och lek. I praktiken finns det också sådant som hälsa, funktionell fysik och hänsyn till genetisk mångfald att ta hänsyn till som också påverkar valet av avelsdjur och som gör att man kanske avstår från att använda sig av det vassaste rasen har att erbjuda. Men strävan mot att förvalta och förhoppningsvis förbättra nämnda egenskaper måste alltid finnas som ett prioriterat avelsmål.

Även om utslaget inte var helt oväntat så blir man förstås besviken. Än mer besviken blir jag av att förslaget tolkas som ett sätt att ”tillfredställa enskilda uppfödare”. Här kommer ett mycket handfast förslag om hur man kan kompromissa genom att på en gång stänga till kryphål för oönskad mönstring och samtidigt hålla en dörr på glänt för rasens bästa. Då tolkas det som om det skulle handla om att ”tillfredställa enskilda uppfödare”, alltså rent egocentriska skäl! Men det gamla ordstävet som säger att man känner andra genom sig själv tycks bli förkroppsligat här.

Idag slapp jag lösa hundar i spåret! Hade tänkt att ta ett halvt varv extra idag och på så vis tillryggalägga 15 km. Men det är ju det där med karaktären! När man sprungit 10 km och är vid bilen är det alldeles för lätt att tycka att det nog räcker ändå. Hade spåret varit 15 km hade det varit en helt annan sak, då hade jag varit tvungen ju. Men jag tyckte att Loka behövde lite till så vi avslutate med lite backträning. Det finns passande nog ett gammalt sandtag i anlutning till spårstart/slut. Jag vill undvika ren sandtagsträning därför att det ger ett onaturligt frånskjut, men det här sandtaget är så gammalt att det delvis är igenvuxet med gräs. Man kan med lätthet hitta sin väg uppför som är gräs/mossbetäckt. Det är härligt att se hur Loka tar i för kung och fosterland för att få komma upp och jobba ytterligare med att dra omkull husse i en kamplek. Jag vet inte hur många gånger hon skulle orka springa uppför med den intensiteten, men det känns som om vi var en bit ifrån den gränsen. Grejen är den att det ju också kommer an på mej eftersom jag går ner med henne längst ner i sandtaget, sätter henne där och springer själv uppför. Väl uppe kallar jag in henne och springer för allt vad tyglarna håller och väl därupppe blir det dragkamp. Jag ser nämligen den här träningen inte enbart som träning för Loka, utan också för mej själv. Intervallträning är något som jag själv också behöver i framförallt Taekwondon. Det räcker inte att bara nöta löpträning där har jag märkt. Annars finns det naturligtvis effektivare sätt att träna hund i backe.

Idag har jag återigen under min löprunda med hundarna i motionsspåret fått stanna och vänta på att medmänniskor lyckas fånga in sin hund som lyckligt springer mina två till mötes. Loka och Nessie har jag i koppel som är fäst i ett bälte runt magen. När vi springer, då vill vi springa, det är liksom det som är poängen. Att, när man tycker att det flyter på rätt bra, behöva stanna därför att folk inte kan hålla rätt på sin jycke är ganska irriterande. Jag skiter faktiskt i om hunden är lös eller inte, bara det inte påverkar mej. Jag är ingen fundamentalist när det kommer till regler och förordningar. Men jag vill inte bli hindrad i det jag håller på med. Om man vet om att man går på ett motionsspår där folk springer och inte sällan gör det med hund, får man väl laga efter läge. Har man inte sån dressyr på hunden att den lyder blint (eller åtminstonde som regel) när det kommer andra hundar springande då hålls den kopplad just där eller så går man någon annanstans. Åkers kronopark där nu det aktuella "Ulvaspåret" ligger finns det hur mycket skog med stigar som helst.

Det finns de som tycker att det är för tidigt att Vit Herdehund blir en SBK-ras. Rasen ska inte vara mogen att ta det steget? Jag förstår inte alls det här resonemanget men det verkar bygga på en tro att rasen inte håller måttet. Vilka mått? Det finns saker som skulle behöva förbättras. Vad det är, är en diskussion för sig. Men det kommer alltid att finnas saker att förbättra och det kommer det alltid att finnas i alla raser. Vad jag vet och kan uttyda av de andra SBK-raserna, så finns det inga "kvalitetskrav" för medlemskap. Jag ser SBK-anslutningen som ett ställningstagande för vad vi vill med rasen. När vi nu sent om sider vet det så kan vi jobba mot ett mer konkret mål. Dessutom kan vi få hjälp med det av en specialklubb som är till för den här typen av hundar. VHK har tagit steget till nivå tre för avtalsanslutna rasklubbar, vilket innebär att SKK anser klubben mogen att ta steget in i en specialklubb. Visst hade vi säkert kunna stå där och stampa några år till, men till vilken nytta? Det är knappast så att klubben stått som en åsna mellan två eller fler hötappar och haft svårt att bestämma sig vilken specialklubb som passar bäst. Det finns inget realistiskt alternativ till SBK.

Säsongens MH-resultat börjar ramla in. De har bjudit på ömsom vin ömsom vatten. Några resultat har bjudit på överaskningar, några en besvikelse medan andra har överaskat till det positiva. I de här sammanhangen måste Tage nämnas. Han visar prov på en enastående framåtanda som säkert kommer väl till pass i hans framtida brukskarriär. Det ska bli ruskigt intressant att se kullsyskonens resultat framåt vårkanten. Summeringen av årets MH kommer så småningom att redovisas under "mentalitet i siffror" på www.vh.dinstudio.se .Av det jag kan se hitills tycks framåtandan totalt sett lyftas i en positiv riktning. Det bådar gott i synnerhet som att just framåtandan är något som bör förbättras i rasen. Ska vi ta en plats som etablerad bruksras gäller det också att leverera sådana hundar.

"Höjden av diplomati är att be någon fara åt helvete på ett sånt sätt att han ser fram emot resan."

Det här med avel och mentalitet är inte lätt. Men generellt kan man säga att man får det man avlar på. Avlar jag på livliga föräldrardjur så är det vad jag får. Verkligheten är naturligtvis mer komplicerad. Egenskaper kan variera mycket till och med i en och samma kull. Det kan väl finnas både för och nackdelar med det. Fördelen kan vara att det i en kull kan finnas en hund till alla smaker. Men annars kan jag tycka att det inte är önskvärt med ojämna kullar. Förhoppningsvis har man ett mål med sin avel och då vill man helst att alla valpar i en kull lever upp till det. Det är självklart svårt, men man måste ju sikta högt. Om man drabbas av en ojämn kull är det inte omöjligt att föräldrardjuren själva kommer från ojämna kullar. Sånt här tycker jag är intressant att forska i. Tyvärr är dokumentationen i form av mentalbeskrivningar i vår ras fortfarande ganska otillräcklig om man vill studera detta på lite bredare front. Nu har det blivit något av en kultur att många uppfödare vill ha sina kullar mentalbeskrivna och det bådar ju gott inför framtiden. Om också föräldrardjurens kullsyskons MH ser ut ungefär som det man vill ha ökar sannolikheten för önskat resultat. Vad som är önskat resultat kan ju variera från uppfödare till uppfödare. Det måste få finnas utrymme för olika tolkningar av rasen, även om man kan önska att det fanns åtminstonde en röd tråd att följa. Men nu då Vit Herdehund ska sälla sig till skalan av brukshundar önskar åtminstonde jag att fler på allvar tog upp den tråden. Jag tror att några vill ta upp "brukshundstråden" men jag är inte övertygad om att alla i den skaran är riktigt på det klara med hur de ska göra. Det ser ofta ut som om ambitionerna på andra fronter är för stora. Genom att prioritera andra mål eller försöka att nå alla mål samtidigt så blir det svårt att mejsla fram en avel med bra brukshundar. Ser man på Vit Herdehund generellt så är det mycket kvar att göra med framförallt framåtandan (lek, socialitet, jakt och nyfikenhet/orädsla. Nu finns det hundar som visar prov på det här och vill man prioritera det här området så begränsas plötsligt urvalet av avelsdjur markant. Att i det läget ta alltför många andra hänsyn begränsar urvalet så till den milda grad att urvalet blir mycket snävt. Skulle nu fler uppfödare prioritera på samma sätt så ökar istället risken för överanvändning av den enskilda hunden eller så används närbesläktade hundar i en omfattning som begränsar urvalet i nästkommande generation väsentligt. Menar du allvar med dina brukshundsambitioner så måste egenskaper som har med det att göra prioriteras. Du måste ta en stund och fundera på vilka egenskaper det kan vara. Dual purpuse i all ära, men risken finns att det blir varken hackat eller malet.

Vi var på släktkalas i helgen. En familjemedlem är synskadad och har därför en ledarhund. För henne är hunden ett ovärderligt hjälpmedel. Hunden skänker ett oberoende till den synskadade som jag tror att vi seende har svårt att föreställa oss. Den här hunden är lugn som en såskopp. Under festen fick den ledigt och minglade runt i det stora sällskapet med svansen vaggandes fram och tillbaks. Som hundar i allmänhet och retriever i synnerhet passade hon på att kolla efter något ätbart under borden. Jag är övertygad om att Ora som hon heter har ett bra och intressant liv. Men jag är inte så övertygad om att så alltid är fallet för de här hundarna. Enligt de instruktioner som de synskadade får så ska hundarna hållas under en väldig tukt och förmaning. Att ge Ora ledigt på det sett som skedde under festen är till exempel mot alla rekomendationer. Enligt dessa skulle hunden inte tillåtas att mingla runt, hälsa på folk och låta sig klappas. En ledarhund ska inte tillåtas leka, hämta pinnar eller spåra. Inte ens andra familjemedlemmar ska engagera sig i hunden mer än absolut nödvändigt. Den ska heller inte tillåtas visa några känslor. Ora träffar till och från en dvärgpudel som tillhör en annan familjemedlem. Denna pudel är högt och lågt och överallt, jämt. Den är på Ora hela tiden och låter henne inte vara ifred. Jag fick beskrivet hur pudeln i princip kryper in i munnen på Ora i sina försök att ställa sig in. Också Ura som annars är en mycket tålmodig hund tröttnar till slut och gör som hundar gör när de tröttnar. Hon morrar till och visar vad som finns bakom läppen. Enligt givna instruktioner skulle inte Ora tillåtas tillrättavisa den jobbiga pudeln på detta vis! Jag förstår grundtanken bakom de här reglerna. Hundens uppgift är att leda sin förare. Det ska vara det sätt hunden får utlopp för arbete och inga andra aktiviteter ska kunna konkurrera med den aktiviteten. Och eftersom synskadade nödvändigtvis inte behöver ha någon tidigare erfarenhet av eller någon större begåvning för hund, så är det nödvändigt med enkla tydliga regler. Nu har min släkting ett gott omdöme och förmåga till självständigt tänkande så hon tullar på en del av dessa rigida regler. Jag liksom hon tror att hunden jobbar bäst om den mår bra. Hunden mår bra av att få lite frihet och vara bara hund ibland. Ora fungerar också alldeles umärkt som ledarhund trots att hon emellanåt tillåts vara just hund.

Nu har vi haft kursavslut. Det är roligt och lärorikt att hålla kurs, men det är också krävande. Det förutsätter en del förberedelser och tankeverksamhet, förutom den faktiska tiden för själva kursen. Belöningen är alltid att se de framgångar som ekipagen gör. Men nu är det slut för den här gången och jag kan ägna mej åt min egen hund coh träning.