Dilemma
Nu när det närmar sig årsmöte för Vit Herdehundklubb kan det vara läge att fundera över en del saker som berör främst dem som blir invalda i styrelser och olika arbetsgrupper.
Som just förtroendevald representerar man ju officiellt klubben. Det är väl också rimligt att man då följer regelverk och policy som klubben bundit sig vid. Tränar jag min hund är det självklart att jag inte använder otillåtna och oetiska metoder, i synnerhet då jag också representerar min klubb. Det är också rimligt att jag som förtroendevald och uppfödare följer klubbens Rasspecifika avelsstrategi (RAS) då det har en mycket central roll i rasutvecklingsarbetet. Vilken trovärdighet finns kvar för RAS om inte ens de som utåt är klubbens representanter lever upp till de reglerna? Vem kan sen uppmana andra att följa RAS? RAS blir tyvärr en värdelös pappersdrake.
Som vi alla vet kan regelverk vara stelbenta och kan svårligen ta hänsyn till alla omständigheter som kan uppstå. Men för att regelverk inte ska användas som gummiparagrafer och användas efter var och ens godtycke och personliga tolkning, måste de i någon mån vara stelbenta. Av egen erfarehet vet jag att det sällan går att vädja enbart till folks sunda förnuft eftersom det sunda förnuftet kan vara av mycket varierad kvalitet.
En "vanlig" uppfödare däremot representerar främst sig själv och bör rimligen kunna ta mer hänsyn till ömmande omständigheter som kan anses relevanta till att man i något fall inte följer RAS. Jag är också medveten om att dessa ömmande omständigheter finns, därför är jag heller ingen förespråkare för att koppla RAS till några hårda repressalier. Däremot tycker jag att det är rimligt att rasklubben inte ger sin välsignelse till aktuell kull i form av annonsutrymme i klubbtidning, på hemsida eller valphänvisning. Motivera sina beslut får de själva göra inför sina valpköpare eller andra som undrar, utan att klubben ger legitimitet åt det regelbrott som faktiskt skett.
Att bli förtroendevald innebär inte, hoppas jag, att man rakt av köper och aldrig ifrågasätter rådande ordning, policy och regelverk. En sak är att av ovan nämnda skäl följa dem, en annan är att ifrågasätta och arbeta för en förändring. Ett beprövat sätt att få till stånd förändring är att arbeta med opinionsbildning. Detta är ett i synnerhet sympatiskt sätt att i demokratisk ordning ändra tex. en policy eller ett regelverk. Här inträffar emellertid det märkliga att jag som förtroendevald är förhindrad att officiellt vädra en åsikt som inte är klubbens officiella! Hur f-n ska jag då bedriva opinionsbildning? Jag blev själv ställd inför detta märkliga faktum och valde delvis därför att vidare avstå mina förtroendeuppdrag. Denna blogg och min hemsida som hyser en del kontroversiella och av klubben ej accepterade ståndpunkter, vore stört omöjliga om jag vore förtroendevald.
Är det inte också så att vi väljer våra representanter för att de i någon mån ska driva vår vilja? Hur ska jag veta vem som bäst representerar mej om kandidaterna inte får yppa andra åsikter än klubbens officiella? Det kanske löser sig i de fall kandidaten inte står för omval och har haft möjligheten att yttra sig innan han eventuellt blir vald, men för omvalskandidaten blir det omöjligt.
Nessie och Tjalve
Nessie är polisen i familjen. Om Tjalve klöser på soffan vilket Nessie vet att han inte får, kommer hon farande och jagar iväg honom. Men här ligger de och myser tillsammans (Tjalve har väl skött sig ett tag). Tjalve kan vara en liten djävul. Han liksom andra katter gillar ju att ligga där det är varmt. Där Loka ligger vet han att det är varmt. Då flyger han på Loka och jagar bort henne, sen läger han sig i godan ro på den uppvärmda platsen. Smart - ja! Elakt - ja! Med Nessie däremot kör han inte, där är det hon som bestämmer.
Spårsnö
Så har vi äntligen kommit igång lite smått med spår igen. Det har inte blivit en meter spårning sedan vintern slog till i början av december. Men nu har vi varit ut tre förmiddagar i rad och spårat! Det går faktiskt att spåra i snön. Eftersom jag tror på att variera träning på olika sätt så är jag övetygad om att snön gör nytta också den. Förmodligen ser dofterna annorlunda ut under sådana här förhållanden och hon lär sig bättre att identifiera nyckeldoftmarkörerna bättre. Alltså de dofter som vi släpper ifrån oss och kanske nonchalerar eller åtminstonde nedprioriterar andra sekundära såsom trampad jord och krossade växtdelar. Det kan vara rätt avgörande när det kommer till underlag som knappast ger ifrån sig sekundäradofter sk. hårda spår.
Igår hittade vi faktiskt en sydsluttning med åtminstonde fläckvis barmark. Självklart lades spåret just där trots att man fick hoppa mellan fläckarna för att inte sätta fötterna i snön.
Men nu vill jag ha vår!
Det kan vara mycket givande att spårträna tillsammans med andra och gärna med lite olika personer. Man får nya ideér och infallsvinklar. Ett knep som jag lärt mej och numer praktiserar flitigt är att jag på ett mycket konkret och påtagligt sätt nu kan fråga Loka om hon nu är helt säker på att hon går rätt. Om hon blir tveksam kan jag fråga henne om hon vet att hon går rätt genom att hålla igen i linan och tvinga henne att ta i för att komma vidare. Är hon tveksam då så tar hon inte i och kommer därmed inte vidare. Är hon däremot rätt och är säker på det tar hon i vad hon kan för att komma vidare i spåret, då vet jag. Då blir hon som en grinig tonåring "ja! jag är rätt! lita på mej!" Den här kommunikationen gör att jag känner mej mycket säkrare. Nu är jag sällan tveksam om hon är på rätt spår. Om svaret på frågan istället blir att hon inte är säker, börjar hon istället att leta upp rätt spår.
Loka och spårkompisen Jessy i väntan på att spåren kallnar.
Varianter i vår herres hage
Jag ska försöka presentera ett axplock av varianter från världen över.
Ovanstående Schäfrar är av s.k öststatsled, DDR resp Tjeckoslovakien. Det härstammar från hundar som blev kvar i östra Tyskland efter 2a världskriget. De är knappast avlade för show eller sällskap, utan är snarare för arbete. De är ofta kompakt byggda, har massiva huvuden och ett hett temperament, inte sällan med en hög grad av skärpa.
Också västeuropa har haft sina arbetslinjer, sk brukschäfer. Inte lika kompakt byggda som sina öststatsdito.
Långhåriga Schäfrar föds relativt ofta.
Amerikanska show-Schäfrar är den numerärt dominanta typen i Nord Amerika sedan 1970-talet. De har linjeavlats hårt på i showsammanhang framgångsrika avelsdjur. De registreras i "American & Canadian Kennel Club systems" och det krävs inga arbetsmeriter för att erhålla titlar.
De är avlade för en extrem travgång och är långa i kroppen och har överdrivet vinklade bakhasor och sluttande bakdel. Denna kroppsbyggnad motverkar hundens fart- och hoppförmåga. Temperamentet är milt och dåliga nerver kan vara ett problem.
De bästa kan vara trevliga familjehundar och de som inte har de extremaste kroppsbyggnaderana kan fungera till lättare hundsportgrenar som tex lydnad.
Till tjänstehundar används i regel Schäfer från europeiska linjer.
Svensk Vit Schäfer.
Sedan Schäferrasens skapelse i slutet av 1800-talet har anlaget för vitt funnits. En stor del av anfäderna var anlagsbärare eller helt enkelt vita. Fram till 1930-talet var vitt en tillåten färg och till 1981 kunde vita Schäfrar registreras i SKK, efter det fick de av någon anledning registreringsförbud. Detta innebar inte att de försvann i Sverige, utan de levde vidare utan SKKs registrering. Den otillåtna färgen och senare registreringsförbud har säkert bidragit till att den vita Schäfern inte följt de modenycker som den "vanliga" Schäfern drabbats av.
I och med registreringsförbudet av vita Schäfrar uppstår behovet av att få registrera dem. År 2000 sker detta under namnet Vit Herdehund. Till en början härstammar den svenska stammen av Vit Herdehund i stort sett helt från ovannämnda stam av Vit Schäfrar. Som syns på bilderna av både den vita schäfern och den Vita Herdehunden av samma stam, så är de inte fullt så vita såsom rasstandard föreskriver.
Fullt så vita som rasstandard föreskriver är däremot de Vita Herdehundar som snart importeras i allt större omfattning. De här hundarna härstammar ifrån amerikanska "White Shepherd" och är de som rasstandard skrivits utifrån. Därför visar det sig omedelbart att de är överlägsna sina svenskättade kusiner i utställningssammanhang. Tittar man på de mentalbeskrivningar (MH) som gjorts ser man en tydlig skillnad också där...
Andra varianter med ursprung i Schäfer är...
...pandaschäfer och...
...dvärgschäfer och...
...Shilohschäfer. Shilohn ska ha kommit till som en reaktion på de alltmer extrema utställningsvarianterna i Amerika. Man har korsat in Alaskan Malamute och Sarplaninac för att öka storleken, för stora är de.
Märkligt nog finner en del att de har behov av att ha lite vildare anlag i sina hundar. De två hundarna ovan är båda en varg/Schäfer-korsning som blivit godkänd FCI-ras, Czechoslovakian Wolfdog respektive Saarlos Wolfhond. Knappast förvånande uppvisar de här "hundarna" ofta överdrivna rädslor och skygghet.
Utonagan är ett försök att med Schäfer, Alaskan Malamute och Siberian Huskey ta fram en hund med ett varglikt utseende utan att behöva brottas med den problematik som "äkta" varghybrider måste dras med.
Det finns naturligtvis många fler varianter, avarter och raser som har Schäfer som stamfader. Somliga kan ses som en naturlig skapelse därför att behovet av utveckling har funnits, andra känns enbart som ett utlopp för mänsklig experimentlusta. Vilka som är vad är upp till var och en att bedöma.
