lokalingon

Så har vi äntligen kommit igång lite smått med spår igen. Det har inte blivit en meter spårning sedan vintern slog till i början av december. Men nu har vi varit ut tre förmiddagar i rad och spårat! Det går faktiskt att spåra i snön.  Eftersom jag tror på att variera träning på olika sätt så är jag övetygad om att snön gör nytta också den. Förmodligen ser dofterna annorlunda ut under sådana här förhållanden och hon lär sig bättre att identifiera nyckeldoftmarkörerna bättre. Alltså de dofter som vi släpper ifrån oss och kanske nonchalerar eller åtminstonde nedprioriterar andra sekundära såsom trampad jord och krossade växtdelar. Det kan vara rätt avgörande när det kommer till underlag som knappast ger ifrån sig sekundäradofter sk. hårda spår.

Igår hittade vi faktiskt en sydsluttning med åtminstonde fläckvis barmark. Självklart lades spåret just där trots att man fick hoppa mellan fläckarna för att inte sätta fötterna i snön. 
Men nu vill jag ha vår!
 
Det kan vara mycket givande att spårträna tillsammans med andra och gärna med lite olika personer. Man får nya ideér och infallsvinklar. Ett knep som jag lärt mej och numer praktiserar flitigt är att jag på ett mycket konkret och påtagligt sätt nu kan fråga Loka om hon nu är helt säker på att hon går rätt. Om hon blir tveksam kan jag fråga henne om hon vet att hon går rätt genom att hålla igen i linan och tvinga henne att ta i för att komma vidare. Är hon tveksam då så tar hon inte i och kommer därmed inte vidare. Är hon däremot rätt och är säker på det tar hon i vad hon kan för att komma vidare i spåret, då vet jag. Då blir hon som en grinig tonåring "ja! jag är rätt! lita på mej!" Den här kommunikationen gör att jag känner mej mycket säkrare. Nu är jag sällan tveksam om hon är på rätt spår. Om svaret på frågan istället blir att hon inte är säker, börjar hon istället att leta upp rätt spår.


Loka och spårkompisen Jessy i väntan på att spåren kallnar.