Stucken av en viking
Traditionsenligt har det varit vikingamarknad i Stallarholmen. Det är ganska lustigt att gå där och kolla på folk. Somliga går och ser ut som vanliga sommarflanörer i hawaiiskjorta och kortbyxor. Andra hänger på sig en gammal tagelskjorta för att se mer tidsenlig ut. En annan kategori tycks ägna hela året till att finslipa sitt vikingautseende. För inte kommer man på dagen innan att man ska odla skägg som går att fläta i något sorts vikingaskägg och inte råkar man hitta en läderhatt, torshammare, svärd och yxa i garderoben. Somliga verkar ha prövat på lite olika stilar innan de kommit på att det är vikingar de vill vara. Av tatueringar kan man ibland utläsa att de tidigare varit indianer, sjörövare, newagare, djävulsdyrkare och reaggaediggare. Sen toppas hela vikingaidentiteten med en ring i ögonbrynet, pärla i näsan, kedja i naveln och färgat korpsvart hår!
Men också en hel del känns autentiskt. Flera fartyg som återskapats från marinarkeologiska fynd har seglat till den lilla mälarbyn. Föreningen som är arrangör för tillställningen "Stallarholmens vikingar" har själva tillverkat särkar och andra tidstrogna käder och tillbehör som de bär. En uppvisning i medeltida lekar var också rolig att se.
Loka fick också följa med denna heta sommardag och kolla på vikingar. Det är roligt att rasen fortfarande väcker en del uppmärksamhet och en hel del har faktiskt ganska god koll på vad det är för ras. Visserligen finns det fortfarande de som kallar den Vit Schäfer, men vad gör det? Jag brukar säga att den ju härstammar från Schäfer så helt fel är det ju inte, men samtidigt är jag glad att den numer är skild från Schäfer och premieras för en sundare kroppskonstitution.
En kvinna som jag pratade med hade en släkting som för många år sedan hade fått en vit schäfer som polisen omhändertagit. Den var mycket vanvårdad och mager. Uppfödaren hade åtskilliga hundar i sin ägo och många ska ha varit i ett bedrövlingt skick. Om hundens socialisering återstod en hel del att önska men den här människan fick ordning på hunden och den blev med tiden en mycket trevlig hund.
Det är trist att höra att djur föds upp och får leva under vidriga förhållanden. Men jag blir glad av att få höra när slutet blir bra trots allt. När det går så här bra, mot alla odds, kan man ana att hunden bär en inre styrka som får den att komma över de tidigare svårigheterna. Såna hundar är beundransvärda men också människorna som tar sig an uppgiften.
Nå, det jag skulle komma till var att när jag och Loka spatserar där i godan ro så far ett svärd genom luften och körs in i sidan på Loka. Inget allvarligt visar det sig då vikingen ifråga var ca fyra år och svärdet var trubbigt och av trä. Kanske tog han henne för en eldsprutande drake från sagans värld?
Men också en hel del känns autentiskt. Flera fartyg som återskapats från marinarkeologiska fynd har seglat till den lilla mälarbyn. Föreningen som är arrangör för tillställningen "Stallarholmens vikingar" har själva tillverkat särkar och andra tidstrogna käder och tillbehör som de bär. En uppvisning i medeltida lekar var också rolig att se.
Loka fick också följa med denna heta sommardag och kolla på vikingar. Det är roligt att rasen fortfarande väcker en del uppmärksamhet och en hel del har faktiskt ganska god koll på vad det är för ras. Visserligen finns det fortfarande de som kallar den Vit Schäfer, men vad gör det? Jag brukar säga att den ju härstammar från Schäfer så helt fel är det ju inte, men samtidigt är jag glad att den numer är skild från Schäfer och premieras för en sundare kroppskonstitution.
En kvinna som jag pratade med hade en släkting som för många år sedan hade fått en vit schäfer som polisen omhändertagit. Den var mycket vanvårdad och mager. Uppfödaren hade åtskilliga hundar i sin ägo och många ska ha varit i ett bedrövlingt skick. Om hundens socialisering återstod en hel del att önska men den här människan fick ordning på hunden och den blev med tiden en mycket trevlig hund.
Det är trist att höra att djur föds upp och får leva under vidriga förhållanden. Men jag blir glad av att få höra när slutet blir bra trots allt. När det går så här bra, mot alla odds, kan man ana att hunden bär en inre styrka som får den att komma över de tidigare svårigheterna. Såna hundar är beundransvärda men också människorna som tar sig an uppgiften.
Nå, det jag skulle komma till var att när jag och Loka spatserar där i godan ro så far ett svärd genom luften och körs in i sidan på Loka. Inget allvarligt visar det sig då vikingen ifråga var ca fyra år och svärdet var trubbigt och av trä. Kanske tog han henne för en eldsprutande drake från sagans värld?
