lokalingon

När man fastnar någonstans i träningen med hund kan det kännas rätt frustrerande. Men när man efter funderande, rådfrågning och mycket arbete får rätsida på det får man alla lön för mödan. Då är det kul att träna hund. Fördelen med att man nu haft några hundar att träna är att man vet att envisheten lönar sig. Det som stundtals kan verka hopplöst går att lösa och man får framkalla bilden inom sig att genombrottet är nära. Då får man ny inspiration att lösa det.
En fördel med att vara involverad i andras hundar och problem är att det är mycket lärorikt. Att ingå i en träningsgrupp ger erfarenheter där man lär sig av andras problem och lösningar. Man blir lika engagerad i andras hundar som sin egen (nja, nästan) och plötsligt har man erfarenhet som om man haft tio hundar! Självfallet får man hjälp själv som gör att eventuella problem löses fortare än de annars skulle ha gjort.
Så ni som tränar, bilda en träningsgrupp med folk som har liknande ambitioner som ni själva!
Vår grupp träffas en gång i veckan och alla har ambitionen att tävla. I över ett år har vi träffats i ur och skur. Varje gång ser jag fram emot det. Nu ska vi ut och springa!

...om folk förstår det här med genetisk variation. Om man jämför stamtavlor på fem generationer med varandra så kan det se ut som om hundar är helt obesläktade. I det korta perspektivet är det i de flesta fall i sin ordning att genomföra den tänkta parningen när man jämför stamtavlor på det här sättet. Inavelsgraden visar kanske till och med 0. Om sen den ena parten har led från ett ovanligt land så tror man nästan per automatik de här hundarna är helt obesläktade med varandra. Man kan tycka att våra uppfödare är upplysta och ansvarsfulla när det handlar om att inte linjeavla. Och det är de utan tvekan. Man har bra koll de led som går i avel och är noga med att inte avla på hundar med för nära släktskap.
MEN problemet är att våra etablerade avelsdjur i alltför stor utsträckning har samma ursprung. Då pratar jag inte om de närmaste generationerna. Om man gör sig omaket att kolla upp de hundar som utgör grunden för den europeiska stammen så konstaterar man snabbt att fler av dem är nära släkt, trots att de utges för att vara "oberoende släktled".  Dessa grundare härstammar från nordamerika och därför har de i stort samma bakgrund som de hundar vi hittar där idag.
Om man från början hade förvaltat stammen enligt de principer som vi faktiskt gör här i Sverige idag, så kanske bilden hade sett annorlunda ut. Men med tanke på att ett fåtal hanhundar är mycket väl representerade i sina respektive generationer så kan man befara att rasen har passerat åtskilliga genetiska flaskhalsar.
Jag har inte fått det bekräftat men jag hörde att en ren utavel har helt och hållet mist sin positiva effekt efter fem generationer om parningarna sedan skett med gängse stam. Sen återkommer tex. rastypiska defekter och sjukdomar i samma omfattning som om den tidigare utaveln inte skett.
Vad jag vill förmedla är alltså att det generellt inte spelar så stor roll att våra uppfödare är anvarsfulla, studerar stamtavlor och agerar därefter om man har att göra med hundar som i stor omfattning är ifrån samma stam och bär på i stort sett samma gener.
För många av våra uppfödare här i landet, som en gång började med svenskstammade hundar, börjar den genetiska uppsättningen i deras hundar att likriktas i sådan grad att den effekt av utavel som de kunnat rida på i några generationer, snart är slut. Hundarna kan i princip inte särskiljas från gängse amerikanska led.

Jösses vad tiden går! Det var ju inte länge sen hon var så här liten!

Som så många gånger förr får hundarna varsit märgben. Efter en stund ser jag att Loka beter sig underligt. Krafsar sig i munnen med tassarna, springer runt och ser ut att få panik emellanåt. Det som har hänt är att märgbenet lyckats tråckla sig runt underkäken som en ring och in bakom huggtänderna. Där sitter den som berg. Att dra tillbaks den samma väg som den kom tycks omöjligt eftersom Loka också stretar emot.
In i bilen och iväg till veterinären som är snäll nog att låta Loka inkräkta på den egna lunchen. Fram med sövande spruta och elsåg. Svårt att såga är det också då benet sitter väldigt tätt an mot käken. I en paus för att hämta bättre utrustning försöker veterinär nr. 2 ändå att dra den över käken...och det fungerar!

Så kommer ni till veterinärboden i Åkerstyckebruk kan ni se Lokas märgben i deras glasmonter över märkliga veterinärinsatser. De hade aldrig varit med om något liknande.

Nu ligger Loka och tar igen sig efter den oväntade drogningen. Hon kanske är lite öm i munnen men i övrigt klarade hon sig utan några skador.

Hur lång kan en långbänk vara?

Så har den en gång så provokativa frågan blivit verklighet!
Vid 2011 års ingång kommer Vit Herdehund att tillhöra skaran av brukshundsraser. Det känns som om Vit Herdehund nu äntligen slutligen kommit hem.
Förutom att det här öppnar en del nya möjligheter som att vi har full tillgång till SBKs samtliga tester, prov och titlar så tror jag och hoppas på att fler riktiga hundentusiaster upptäcker rasen. För det här är ett tydligt ställningstagande för vilken riktning rasens utveckling nu ska ta.