RAS och "Vilka stora öron du har... "
Sammanfattningsvis kan jag säga att kritiken mot henne handlar, föga förvånande, om färg, pigment och öron (!). Hon är rostfärgad, något dåligt pigmenterad på nosen sen är hennes öron för stora, de är för brett och lågt ansatta. De här invändningarna och att hennes ögon är något för ljusa kan kvitta anser jag.
Däremot är andra invändningar desto viktigare. Hennes i mitt tycke något för långa rygg beror tydligen på att skulderplaceringen är något framskjuten. Benställningen är något fransysk och armbågarna något inåtvända.
Hon är lite hastrång och har något lösa armbågar och handlovar i rörelse.
Det här har med rörelseschema och förmåga att förflytta sig ekonomiskt och skadefritt på sikt. Nu var inget av det här av någon allvarligare karaktär, men ändå värt att notera och ta till sig.
En tanke som slår men när jag tittar på de 103 punterna är att den här genomgången väl borde räcka för att garantera rastypiskheten för RASprotokollet. Det kan väl knappast vara ett självändamål att behöva ställa hunden för att komma fram till ett liknande resultat.
En annan tanke kring RAS är att jag tycker att man borde fundera på om det inte är rimligt att sätta upp vissa minimikrav för hur ett MH ska se ut. Att ha gjort MH med sin hund är alltid bra, men ett genomgånget MH säger ingenting förrän man tittar på hur den beskrivs. Trots allt så skänker rasklubben en viss legitimitet till avel på de hundar som genomfört MH, därför är det rimligt att man sätter åtminstonde vissa minimikrav på en del helt basala egenskaper. Sen får man ändå se till att betona att det är den enskilda uppfödarens frihet och ansvar att välja avelsdjur eftersom det inte heller med vissa minimikrav på vissa egenskaper går att garantera kvalitet.
Egenskaper som jag anser helt basala, oavsett inriktning på sin avel är;
Socialitet
Kvarstående rädslor
Skotträdsla
Då invänder säkert någon med att just den här dagen var hunden inte sig själv eller att den är felbedömt eller...något annat. Men betänk då att det här är RAS det handlar om, inte krav för registrering. Så frågan är om rasklubben ska skänka legitimitet åt parningar mellan hundar som uppenbarligen visar storabrister i viktiga egenskaper? Är man övertygad om att resultatet är missvisande av någon anledning så kvarstår möjligheten att göra sin parning ändå och full rätt till registrering av valpar, men utan rasklubbens välsignelse i det fallet. Rimligen mentalbeskriver man sen hela kullen för att visa att man hade rätt i sina påståenden om att hunden är en god avelshund.
Om det nu är tillfälligheter eller felbedömning det handlar om kanske man också skulle kunna använda korningens mentaldel för att visa att man hade rätt? Det finns så att säga en andra chans.
Vad tycker ni? Är det rimligt?
Jag ställde frågan om en godkänd exteriör räckte eller om hunden skulle ställas ut med för att vara enligt ras, frågan ställdes till rasklubbens styrelse och jag fick svar, dock inte av ordf själv såklart men av andra styrelsemedlemmar att en godkänd exteriör räckte och att man inte behövde ställa ut hunden.
Detta skulle tydligen ändras i RAS nu när den skulle uppdateras.
Ok,vad bra. Men det känns rimligt tycker åtminstonde jag.
Vad anser du om krav på vissa delar av ett MH för godkänt RAS och att det i RAS ges en andra chans genom MT (mentaltest, Korning)?
Vet inte riktigt hur jag ska svara på dina frågor..För mig betyde rinte RAS så mkt..med tanke på att det har vatt så stor skillnad på uppfödare till uppfödare. Vissa har kunnat skita i RAS men endå har inget hänt, och detta har såklart varit personer inom den innersta kretsen (styrelse, avelsråd osv) medans andra uppfödare inte har fått dispans för att det inte passar en annan...Så för att jag ska ta RAS på allvar så ska det först skötas ordentligt.
Alla ska gälla oavsett befattning inom klubben.
Sen anser jag ju att det ska finnas lite krav på hur ett MH ska se ut inom rasen. Idag kan ju en hund vara skotträdd, reserverad för folk, ha enorma kvarstående rädslor och vara totalt ointresserad av att leka eller ens vara nyfiken nog på vad som sker.
Är det en brukshund vi ska ha fram så får det ju vara på individor som först och främst inte är skotträdda, som går att samarbeta med och som är enormt nyfikna.
Visst man kan ha en dålig dag just den dagen ett MH är. Det vet man ju själv. Men då finns ju oxå möjligheten för ett MT och det tycker jag nog att den chansen ska tas till vara.
Jag tycker det ska bli riktigt intressant och utvärdera detta första året som vit herdehund varit brukshund. Hur många har gjort MT? hur många har fixat det? var ligger poängen fördelade? osv..
Jag hoppas de som sitter i avelsrådet verkligen jobbar vidare för att det ska bli en bra brukshund, att det kommer mer krav för att få vara en uppfödare inom klubben osv...för visst borde man kunna ha det som krav nu iaf, att man ska följa ras för att få göra reklam för sig på klubbens hemsida,
Men som sagt, det är ju bara mina åsikter...vad som sker, det återstår ju att se.
Hur dispenser delats ut och inte delats ut och eventuella konsekvenser därav, tillhör en annan diskussion om än en besläktad sådan.
Jag tror att vi är tvugna att acceptera att alla inte vill köpa eller föda upp en brukshund. Av den anledningen måste krav på rasens egenskaper vara ganska generös. Men ett absolut minimum måste vara att ta fram hundar som har en rimlig chans att utan specialhjälp och insatser fungera väl i vardagen, därav de föreslagna minimikraven på vissa egenskaper. Det i det ena spannet, i det andra ska det inte betraktas som rasotypiskt att hunden besitter stor arbetslust och framåtanda.
jag menar inte att hunden ska bli värsta skyddshunden däremot tycker jag dock att det ska vara ett krav att inte få avla, om man nu tillhör klubben, på individer som inte klarar ett liv i samhället..för det är ju endå det minsta kravet man kan ha på avelsdjur anser jag..förutom friskhet osv såklart..
Jag tycker nog inte att det ska vara avhängigt av om man är medlem i rasklubben eller inte. Däremot borde det som sagt finnas vissa minimikrav för om rasklubben ska ställa sig bakom vissa parningar genom RAS.
Sen kan du kanske ha en poäng med att rasen numer faktiskt är en brukshund. Det kan vara värt en diskussion om man ska lägga ribban någonstans också för egenskaper som visar att hunden åtminstonde har ett uns av intresse för lek och nyfikenhet.
Kanske kan man använda sig av "egenskapsvärden"
http://kennet.skk.se/avelsdata/help/htmlOrginal/HUND/HUND_MH.htm#egenskapsvarden
och sätta ett minimivärde.
Ni för en bra diskution! Och ni har många bra åsikter. Därför tycker jag att ni ska jobba aktivt i klubben. Det är många som tycker så mycket, men väldigt få som gör ngt. Det är lätt att diskutera klubben och styrelsen när man inte är med där. jag vet att en av er varit aktiv tidigare, men fortsätt jobba. Jag anser att var och en kan inte sitta med "sitt gäng" och bara hitta fel och brister. Gör ngt för guds skull! Jag har en otorligt fin VH både psyktiskt och fysiskt. Det har jag fått bekräftat av många inom rasen och fler utanför rasen. Men han är inte skottfast. Vad menar ni med skotträdsla? Antingen är hunden skottfast eller inte. Ingen hund är skottfast från födseln. Är det värre med en icke skottfast hund än en som är rädd för tex skottkärror? Hoppas ni förstår vad jag menar. Jag är inte avig till eran diskution, men diskutera gära detta med fler än "gänget" och arbeta aktivt! Det är spännande att följa din blogg! Den är jättebra!
Hej inger och välkommen!
Tack för att du tycker att vi för en bra diskussion och har många bra åsikter.
Jag har som du tydligen noterat, tidigare varit aktiv i klubb och styrelse, men inte längre. Var sak måste ju också få ha sin tid. Jag tror att miljöpartiet har en poäng i att de har satt en tidsgräns för hur länge deras språkrör kan ha den rollen. Det är viktigt att också få göra annat och ta andra roller som i mitt fall inom hunderiet. Denna blogg och min hemsida http://lokavh1.webs.com/ vore till exempel helt omöjliga att ha såsom de idag är utformade om jag hade något förtroendeuppdrag för klubben. De innehåller nämligen alltför mycket personliga och avvikande åsikter för att kunna tolereras om jag vore förtroendevald. Jag tror att det är viktigt att också hålla diskussioner som sticker ut lite vid liv. Jag vet att folk reagerar på det jag skriver och det är inte alltid positiva reaktioner. Ofta nödgas jag att spetsa till det hela lite för att locka fram läsarna att ge uttryck för sina åsikter. Men oavsett om "lockandet" lyckas så vet jag att inte bara "vanliga" hundägare läser, utan också de som sitter på förtroendeuppddrag. Att nå ut till "vanliga" hundägare och medlemmar i VHK (också de som inte är från "gänget") är mycket viktigt eftersom det ju är de som har rösträtten att påverka klubbens och därmed Vit Herdehunds framtid.
För att knyta an till den ursprungliga diskussionen så menar jag med "skottfast" är att hunden åtminstonde inte låser sig och kan återgå till aktivitet eller passivitet, motsvarande "3" på MH.
Om hunden är rädd för skottkärror kan man ju lätt resonera som så att det inte spelar någon roll eftersom det i regel inte borde störa hundens livskvalitet, om nu inte hunden måste bo i skottkärrebutik eller liknande. Däremot kan "skottkärreskräcken" vara ett symptom på att hunden har svårt att lägga obehag bakom sig. Då är det en tillfällighet att det blev just skottkärror, det kunde och kan bli också annat som hunden får dåliga erfarenheter av. Det optimala om en hund blir rädd för något, vilket de ju måste få bli, är att de har en vilja att undersöka det läskiga och sen lägga det bakom sig när det är avklarat.
Jag förstår ditt resonemang. Jag vet inte riktigt om jag håller med eller ej. När min hund var tre år så fick den en nyårsraket på sig. Det var några grabbar som lekte med raketer mitt i sommarn. Fram tills dess var min hund tränad att vara skottfast. Men efter den händelsen raserades allt. Jag har tränat å tränat skott efter detta. Men det gick väl sisådär. Tills jag mötte en mycket duktig hundförare från försvaret. Han hade mycket kloka saker att lära ut och berätta om. Nu är min hund tränad så att han ska gå ner i aktivitet vid skott. Han är tränad så att han tror att alla skott kommer från matte eller husse. Så när skott kommer, söker han upp oss fast han tror att det är vi som är boven i dramat. Därefter är det lugn som gäller. Det innebär ju naturligtvis att jag ej längre kan tävla i grenar med skott. Men det finns ju annat här i livet att göra. Det här var väldigt lätt att träna in. Jag menar inte att man ska träna in detta. Det är bra att träna skottfasthet hos sina hundar. Så missförstå mej inte. Skottfasta hundar mår bäst! Men det kan även vara bra att veta för dom, som inte får sina hundar skottfasta, att det går att träna hunden till att göra annat. Det är lätt att låsa sig vid tanken att min hund är skotträdd. Man kan vidareutv "min" träningsmetod så att man klarar av tävlingar. Men vi har nöjt oss med lugnet. Kanske för att han nu börjar bli lite till åren kommen;)Det som är negativt med denna metod är att grannarna börjar fundera om man är riktigt klok. Eftersom när vi tränade in detta höll på med startpistolen lite överallt. Nu när nyårsafton närmar sig så har vi inga problem, förutom att det kan bli trångt i sängen. Trevlig jul och nyår!!!
Självfallet finns det extrema händelser som får också den hund som aldrig annars skulle bli känslig för skott att bli berörd eller rädd. Men diskussionen här går ut på hurvida rasklubben ska ge sin välsignelse till avel på skotträdda/berörda hundar. Om det ska göras någon slags regel av det så måste det sättas fasta ramar och former kring det. Jag tycker då att det är naturligt att ta fasta i MH med eventuellt MT som en möjlighet att "rätta till" en felbedömning eller andra missgynnande tillfälligheter. Det vore omöjligt att ta hänsyn till och värdera alla omständigheter som gör att en hund numer eller tillfälligtvis är skotträdd/berörd. Sådana hänsyn kan däremot den enskilda uppfödaren och hanhundsägaren ta, men de får också själva ta det ansvaret gentemot sina valpköpare.
