lokalingon

Ett fenomen som säkert ställt till mer elände än vi kan föreställa oss är överanvändning av enskild djur i aveln, företrädelsevis handjur. Dels kan vi lugnt utgå ifrån att ingen individ är är fri från att bära defektgener som kan orsaka lidanden för djuren i form av missbildning, defekt eller sjukdom. Det spelar ingen roll om man varit nog så ambitiös och kollat förfäder, syskon och avkommor. Bristerna finns men kanske har gömt sig i genmassan i generationer utan att orsaka skada. Då har också naturens säkerhetsmekanismer fungerat som sig bör genom att de skadliga anlagen i regel är recessiva, dvs att de inte orsakar någon skada då det andra anlaget i genparet är friskt. När däremot två likadana skadliga gener hamnar i par så träder defekten eller sjukdomen fram.
Denna skadliga effekt kan då bara ske då båda föräldrardjuren bär på defekten, antingen dolt i enkel uppsättning eller som sjuk/defekt och då i dubbel uppsättning.
Som vi alla vet har släktingar fler gemensamma anlag än de som inte är släkt. Helsyskon har tex 50% gemensamma anlag, halvsyskon 25% och kusiner 12,5%. Ju närmare släkt föräldrarparet är med varandra, desto större är naturligtvis sannolikheten att arvsanlag fördubblas och därmed risken att det sker med skadliga anlag.

Jag har förståelse för att man som uppfödare vill använda det bästa som finns när man letar hanhund för parning av sin tik. På gott och ont har väldigt många samma eller åtminstonde en liknande uppfattning om vilka som är de absolut bästa för ändamålet. Har de sen en massa tjusiga bokstavskombinationer framför namnet så fungerar det som en magnet på de som är lite mer vilsna i sitt val.
Problemet uppstår inte omedelbart om alltför många väljer "den bäste". Problemet kan uppstå ett par generationer senare när det visar sig att det blir allt svårare att hitta avelsdjur som inte är släkt med den åtråvärde hanhunden. Kanske sitter man där till och med en tik som är avkomma till honom.

Det finns rekommendationer av de flesta (alla?) rasklubbar för hur många avkommor som är lämpligt från en enskild individ. Dessa är inte tagna ur luften, utan är väl underbyggda.

Värt att tänka på är att som individ betraktat så kan man se vilka kvaliteter den enskilda hunden har, men som avelsdjur kan man inte vara säker förrän man sett avkommorna!

Min slutsats är att det inte finns någon anledning att använda en hanhund i avel om han fyllt sin kvot. Om han nu är en lika god avelshund som han är en god individ, så borde det finnas gott om avkommor att använda som håller en bra kvalitet. Om inte, kan man ifrågasätta hans avelsvärde.