lokalingon

Det är intressant det här med förhållandet till våra djur. I samma stund som vi namnger dem och plockar in dem i våra hem blir de till familjemedlemmar. Att namnge dem är mer än en symbolisk handling, det ger gör att vi betraktar dem som de unika individer de är. För visst tar det lite mer emot att äta upp grisen som heter Nasse och som man kliat bakom örat så att han grymtar behagfullt, än den gris som stått i stian med andra och bara ingår i grisgänget med alla andra. Frugan berättade att hennes farföräldrar höll kaniner för slakt. Lite obetänksamt kan man tycka "fick" syskonskaran en kanin att pyssla om när de var på besök. Självklart namngavs kaninen av barnen. Nästa besök och den obligatoriska middagen bjöds det naturligtvis på kaningryta och farfar undrar om "Kalle-kanin" smakar gott. Det här handlar ju enbart om vår förmåga att knyta sociala band, för inte är det egentligen mer synd om Kalle-kanin eller nämnda grymtande gris än de övriga som var namnlösa?


Jag tror att det är samma socialknytande mekanismer gör oss så känsliga för kritik av våra hundar. Rent intellektuellt begriper vi naturligtvis att det är en hund det handlar om, men djupt liggande finns det något annat som har tagit in hunden i familjegemenskapen. På så vis inrättas hunden då i familjeskaran tillsammans med barnen! Nu tror jag att graden av betraktelsen av hunden som ens "barn" är högst individuell, men den finns ändå där. Med bakgrund av det här är det kanske lättare att förstå upprördheten över att en utsällningsdomare tycker att min hund har för stora öron eller för lång rygg. Intellektuellt hör vi vad kritiken består av, men känslomässig hör vi "vilket fult barn du har". Det kan naturligtvis få vem som helst att bli förbannad.

Själva drivkraften för släkters fortlevnad är att vi reproducerar oss. Våra avkommor bär vårt arv och är garant för fortlevnaden av våra nedärvda egenskaper. Det här är helt centralt, djupt rotat i oss och själva förutsättningen för evolutionen. Vi kan bara ana hur det här påverkar vårt agerande och ställningstagande i olika situationer. En konsekvens är naturligtvis att vi blir alldeles till oss när vi får barn och senare barnbarn.

När det kommer till hundavel tror jag att vi i möjligaste mån måste försöka frigöra oss från instinkten att våra hundar är våra barn som genom urgamla och fundamentala processer för våra anlag vidare in i framtiden. Vi borde i görligaste mån försöka begränsa dessa "modersinstinkter" till att ta hand om den enskilde individen med brister och förtjänster, men frigöra oss från drivkraften att alla våra "avkommor" måste reproducera sig. I och med att våra hundars överlevnad idag knappast handlar om att vara anpassad till den miljö de är satta att leva i, så ligger ansvaret på oss människor att stå för urvalet av de som är bäst lämpade. Om vi vill måna om vår ras, så är det minsta vi kan göra för den att i möjligaste mån efterlikna det naturliga urvalet, dvs de bäst lämpade individerna får föröka sig.

                                                    

                                  Herbert Spencer myntade uttrycket "survival of the fittest"